Touch My Girl - The Balaton Sound Story
På Balaton Sound 2013, som det här inlägget handlar om, spelar Hernan Cattaneo en låt som inte hade släppts vid tillfället. Jag filmar låten och lägger upp den på Youtube:
Någon i kommentarerna avslöjar namnet (Chaim - Blue Shadow) med extrainfo om att den ska släppas “inom kort”. “Inom kort” skulle tydligen betyda ett halvår senare, “vid årsskiftet”, men dom tidiga uppgifterna skulle visa sig vara lika opålitliga som Gustav Fridolin (=gapar om integritet för att sen rösta för FRA). Vi alla väntade en månad, två månader, tre månader och äntligen efter sammanlagt tio månader så släpptes låten den 19:e maj. Grymt! Men varför ska man behöva vänta så länge på någonting frågar jag mig? Och hur kan jag hämnas?
Well, det här inlägget kommer 13 månader efter att den hände. So there.
Till inlägget:
Touch My Girl - The Balaton Sound Story
Uppdaterar min status på Facebook i början på juni 2013:
Småfnissigt när smålänningen Laszlo skryter om hur mycket billigare hans flyg ner till Ungern är jämfört med mitt flyg. Sen visar det sig att festivalpassen (€115) till Balaton Sound är slut. 4st endagsbiljetter inkasserade á €49.
Kämpa Laszlo!
Fortsätter med:
Kanske någon i närheten kan åka förbi o kolla läget? Det här är det sista från han via chatten: "jag vet, har garvat oavbrutet. kan knappt andas"
Laszlo:
Jag har råd att vänta kompis. Bara zigenare som hänger på låset och slåss om early bird-biljetter. Funderar på att vänta tre veckor till så att jag blir tvungen att flyga ner med SAS för 20 lakan och köpa biljett på svarta marknaden för €2000. Vi får se vem som garvar när jag står och tittar på hur ni blir blåsta på taxiresorna
Skönt att han inte tog åt sig iaf.
INNAN:
- Ska jag ta med mig badbyxor? frågar Grigorij mig över Skype.
Jag: Mmm, nej.
G: Vadå? Det är ju vid vattnet?
Jag: Mmm, men du kommer hem vid 06, sover till kanske 15, äter på Roxy och är tillbaka på Balaton Sound vid 18 som tidigast. Hur många är det som badar då?
G: Mmmmkay, du kanske har rätt.
“Kanske”? Well of course I am. Komma hem vid 06:00 var t o m optimistiskt sagt visade det sig när det kom till G. 08:00 trillade han in i hotellrummet en morgon. Sen så såg det iofs ut som följer om man var på Balaton tidigt, dvs, mellan 15:00-18:00 - vilket hände oss typ, en gång kanske?
Alltså ingen anledning att stiga upp tidigt för ett par palmer.
...right?
För att bryta tristessen i det här inlägget, har ni sett det här klippet?
Den är ca 1 minut lång och, ja, den är sjukt rolig. Man får höra en sjukt besviken (före detta) flickvän lämna ett meddelande till sitt ex och gråta mellan sina kommentarer. Det som gör det hela roligt är att hon låter som en val när hon gråter... Detta var något vi använde oss av innan på Facebook, under, och efter festivalen. Så fort någon sa något närapå negativt kom svaret:
- HUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!
Under efterföljande höst skrev Laszlo på Facebook hur jag tydligen ska ha upplevt Balaton Sound 2013:
Niko missade alla tre hjältar han ville se; Avicii, Armin och Calvin Harris. Orsak? Han ställde sig längst fram varje dag kl 10 för att få en bra plats - kl 16 lagom till första akten steg på hade han fått solsting och fick åka ambulans hem. Men skam den som ger sig! kommer säkert fler tåg.
Njaaah - Riktigt så var det väl inte? Här kommer MIN version:
2012 var jag ner till Balaton Sound och rekade stället. Eller, jag drog väl dit för att se Sasha först och främst. Sen var tillställningen så legendariskt bra att folk ville haka på året efter. Så så fick det bli, och dessa handlade det om i år.
Deltagarna år 2013:
1) Jag.
2) Nille.
En 30+ snubbe som jobbar i Växjö med säkerhetsfrågor för någon online betalningsfirma. Aja, det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att han är från skåne, dvs, han bräker med en dialekt som är väldigt svår för mig som finne att tyda. Förmodligen inte det bästa för mig, men ändå bra att veta. För att ta ett exempel, han berättade att han var sjukt taggad på att se “Tåtaj” spela.
...wut? Kommer definitivt inte ihåg en sån akt från line-upen? Senare gick det upp för mig att han försökte uttala “Todd Terje”, fast på skånska. Tåtaj. Todd Terje. Tåtaj. Todd Terje. Rrrrrright.
Men det är ändå inget jämfört med han från Rydaholm:
3) Laszlo.
Laszlo. Bara det namnet. Snubben är bokstavligen talat från Transsylvanien och sover sällan har jag lärt mig efter den här resan.
- Näeee, Lasszlou hauu pess-seiis knäuckt sen feuursta beiiira, får vi höra när Nille flanerar in i vårt rum en morgon.
Shit, det här kommer bli som att försöka hålla samma tempo som Usain Bolt, tänkte jag och knäcktes lite mentalt. För att sen knäckas en gång till när jag noterar att klockan var nästan 13:00. Också en del av anledningen till att Laszlo inte fick beställa frukost till lunch.
- Det går inte att beställa frukost efter lunch sa kyparen, förklarar Laszlo på Roxy. Ba nähe? Morgon för oss var alltså långt efter lunch. Ni ser? Han är typ Dracula.
Aja. Den sista deltagaren:
4) G.
~20 år gammal.
Nille och G hade aldrig träffat varandra tidigare - Eller, ingen av dom kommer IHÅG att jag presenterade dom för varandra på Dans Dakar. Varken 2013 eller året innan. Apan Laszlo kommer inte heller ihåg att han träffat G:
Det här kan alltså bara bli legendariskt bra.
Och det är alltså jag som ska hålla koll på det här dynamiska pusslet. Help me God säger jag bara.
TAXI:
- Fauu va jau elska nä allt bau ´ulla peå nä ma reissa, skriker Nille till mig medans han gnider sina händer mot varandra på Budapest Luftwaffenstatione. Han har alltså glömt gårdagens ångestfyllda resa från Växjö till Nyköping. Vi skulle träffas i Nyköping enligt sent reviderade planer och stackaren hade bokat tåg till Stälje på så sätt att den åkte via E-Tuna istället för via Nyköping. Efter att tåget initialt ställts in fick han be om en bilresa till Alvesta en bit längre bort för att ens komma iväg, och det lyckades han med tack vare någon väninna som skjutsade honom.
Laszlo:
Hahaha resan har inte ens börjat och den har redan gått till historien
Nille:
Hahahhaa! Om vi kommer hem är det ett jävla under! Jag ser en framtid som hästuppfödare i ungern efter tvångsgiftemål med en havande bonnmora.
Jag:
Så länge jag har något att skriva om!
Någon timma senare hör vi från Nille igen:
Buss...buss! ditt svettiga luder... Jag får kollektivtrafiksöverdos... Känn min smärta...känn den!
Och ännu senare:
Nille:
Ersättningsbuss jodå...
På Skavsta tittar vi skeptiskt på hans gigantiska "handbagage" som når från nacken ända ner till röven på skåningen men pågen förblir taggad och optimistisk till skillnad mot oss andra tre. Och vad händer? Jo, han längst till höger på bilden nedan får betala åtskilliga hundralappar för att få med sig sitt lilla "handbagage":
Ni ser? Därför tycker jag det är lite konstigt när han entusiastiskt deklarerar att han “elska nä allt bau ´ulla peå nä ma reissa!” - fast det är klart, efter hur det gått hittills så... aja.
- Vem sitte fram? frågar Laszlo när vi närmar oss taxin på flygplatsen.
- Du!
- Ska ja? frågar Laszlo
- Ja? Du pratar ju språket.
Eller språket? Menade såklart rövarspråket men man vill ju inte sänka stämningen dag ett.
När jag ska öppna dörren till höger bak så hör jag tvärs över biltaket hur Nille hotar in G:
- Geå enn!
- Fan ska jag sitta i mitten för? ifrågasätter G.
- För att du är yngst! skriker jag tillbaka.
Och så blev det.
Jag menar, det spelar liksom ingen roll vart i taxin man sitter när man ändå dör i en våldsam krock pga att chaffisen Facebookar på sin iPhone i 130km/h.
FÖRFEST PÅ HOTELLET:
- Dra igång (Sashas) Involv3r! uppmanar Laszlo mig.
- Har bara låtarna, inte ihopmixade versionen.
- Huuuuu, reagerar transsylvanen och hänger läpp en kort stund tills han tar en klunk ur sin bira.
Ingen av oss tänkte på att vi kunde ha dragit igång den omixade versionen från youtube istället. Den har ju funnits där sen dag ett.
Oh well, beer.
SUPERMARKET:
Efter att vi ätit på legendariska Roxy i Siofok så vinglar vi in på lokala snabbköpet och köper vatten och vetebaserad dryck. Väl där ser Laszlo Coca-Cola-flaskorna med diverse namn på och börjar leta efter sitt eget namn. Han rotar och river fram flaska efter flaska tills han hittar en kompromiss, “DJ”:
- Åh, titta? DJ?! Varje gång han skriker något så låter det som en fråga.
- Mmm, mumlar jag och skyfflar undan Szabo och Zoltan. Ingen Laszlo någonstans.
- Den här då? frågar jag efter ett tag och visar upp för han:
Perfekt.
LAKTOSKOSSORNA:
Nille upptäckte att man i Ungern inte bara noterat att det finns laktosintoleranta, men man går ett steg längre och direkt, hånar dom:
JOBBAJOBBAJOBBAAA!!!
Nille är ökänd för att jobba för mycket. Han skulle hakat på med till Berlin Festival 2010 men bangade i sista stund pga jobb. Samma sak med första upplagan av Dans Dakar (2011) - pga jobb. Jag har inga problem med det, jag var i samma sits där jag jag behövde dra ner på arbetsbördan runt 2007 - istället tackade jag ja till att bli föreståndare på bion och ökade på arbetstimmarna till sammanlagt 260 timmar per månad. Så, jag förstår snubben. Nille bangade också Balaton Sound 2012 (med Sasha) vilket ledde till att jag fick stå för hela boendekostnaden på hotellet.
- Niko föffaun, du kan lleitta pauu majj. Ja e ente den som bangau! förklarar killen för mig via telefon efteråt. Ja vill ente feuu den stempeuln! Jag veitt att om ja bangau nesta reissa så e de HEULLT keurt fa maj! Jag FEU ente banga deun!
I år skulle jag safe:a och bjöd med reserverna Laszlo och G. Dag 3 av 4 på Balaton Sound 2013 nere i Ungern informerade jag Nille att jag fortfarande var osäker på om han skulle haka på. På något sätt var jag fortfarande smått osäker på att han var med. Och “bildbevis” kan t o m en afrikan photoshoppa med bakbundna händer så lägg ner direkt, ok?
När vi kommer in på festivalområdet första dagen så beställer vi våra första biror i första baren. Nille sveper blicken över området och noterar nöjt att man kan köpa en “nia” för 34kr. Hans chef skulle blivit nöjd över skåningens ockulära förmåga. Bossen hade reagerat på att Nille var sjukt bakis på jobbet en vardag. Det ledde till kvartssamtal där chefen förklarade för skåningen:
- Du MÅSTE lära dig att dricka på vardagarna, alla deals görs på restauranger.
Öh?!?!
CASANOVA TRANSILVANIEI:
Vi dansar till något i folkhavet på Terrace där Laszlo tydligen har fått napp. Någon blond sak av osäker källa. Viss risk för rasblanderi alltså. Vad vi dansade till? Kommer inte ihåg men helt plötsligt skriker Laszlo WOOO!!! medans han fistbumpar luften ovanför sig, sen går han ner i markläge och stampar takten med sin handflata på dansgolvet. Varför gör Laszlo det här? Eufori? Kan det vara en patenterad move då han gör det här i tid och otid? Typ som Arjen Robbens "skära in till vänster utanför straffområdet, dra till med vänstern in i mål"? Eller mentala problem kanske? Kanske han försökte kalla till sitt kringresande karavanfolk då det vankades giftemål? Skitsamma, tillslaget skickade hans blivande brud, det är det enda vi kan vara säkra på.
Henne såg vi aldrig mer.
TAXIKAPNINGEN:
Jag och Laszlo försöker förklara storheten med Hernan Cattaneo för två brudar från Belgien i taxikön när G, som en stund innan kutat fram i kön och försvunnit ringer upp mig:
- Nästa gång jag ringer, då vill jag att ni springer allt ni kan längst fram.
- Eh va? Ok. svarar jag och lägger på utan att ifrågasätta någonting.
- Nästa gång G ringer mig ska vi springa allt vi orkar förbi kön, förklarar jag för Laszlo.
- Ok, svarar han. Också utan att undra varför. Vilket jävla dreamteam vi är alltså.
Vi fortsätter förklara Hernan för brudarna bakom oss tills det ringer igen.
- Laszlo! skriker jag och vi sticker iväg som ett par dopade jamaikaner.
G står vid en taxi och pekar på den, vi hoppar in i baksätet men vakter från Balaton kommer fram och sliter ut oss ur bilen. Vi står ett fåtal sekunder vid taxin och hoppar in igen när Laszlo hoppar in i passagerarsätet och skriker Go! Go! Go!
Taxikaparna.
Det där gick ju alldeles utmärkt! Fast, med minuskarma till, tja, låt oss vara ärliga, han från Transsylvanien dårå. Laszlo. Skitsamma kände jag.
TRANSFERBUSSEN:
Det gick en buss mellan Siofok (där vi bodde) och Zamardi (där festivalen höll till en mil bort) som vi tänkte pricka in dag 2 när vi insåg att taxin trots allt skulle kosta lite för mycket i längden. Eller, att den skulle äta för mycket av vår ölbudget. 12kr skulle denna bussresa kosta oss och under tiden, ca 30-40 minuter, kunde vi förfesta med andra festivalbesökare.
Men alla fick inte plats på bussen som blev otroligt superpackad. Vi lämnade ca 8 pers på perrongen första resan när vi drog iväg och då vände jag mig mot dom stående utanför genom fönstret:
- HUUUUUUUUUUUU!!!
Då hörde jag hur Nille, G och Laszlo hängde med direkt:
- HUUUUUUUUUUUUUUUUUU!!! i klockren moll. Detta hajade resten av bussen och hakade på:
- HUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!!!!
När vi hade lämnat busstationen så brast alla ut i skratt och antingen applåderade eller high-five:ade varandra.
- Jag önskar man kunde ha fått med det här på film?! skrek Laszlo till mig. Jag kunde inte göra något annat än att hålla med hans fråga. En otrolig you-had-to-be-there-moment utan att överdriva det minsta. Förmodligen peaken för hela resan där.
Så, du kan sluta läsa här. Tack för visat intresse, hej!
Närmast oss i bussen hade vi ett spanskt sällskap som försökte hålla sig ståendes när bussen vinglade fram och tillbaka längs gatorna. Närmast mig, förutom G, stod en brutalt snygg spanjorska som var max tre äpplen hög. Sjukt tajt såklart. Med 56% ungdomsarbetslöshet i Spanien så saknas kapitalet för att fetta till sig. Nog med samhällsekonomi i det här inlägget fr o m nu. Den petita spanjorskan höll in en 1L Gin-flaska som om det vore vårt kärleksbarn och jag hinner tänka att flaskan var nästan lika stor som hon... och vadå? Bussen stannar till precis utanför entrén till festivalen - ska hon och hennes spanska posse på sju pers verkligen försöka hinna sänka den där vidriga flaskan med Gin innan dom ska in på området eller? Det är ju ändå fullständigt superäckligt plus superförbjudet att ta med sig in en egen flaska sprit.
Hon noterar att jag ögar hennes råttgift till Gin-flaska och frågar mig:
- Do you like Gin?
- I LOOOVE Gin! svarar jag entusiastiskt.
Trots detta bjöd hon inte på en endaste droppe.
Whore.
MANCHESTER UNITED!
- United! hör jag någon skrika bakom mig.
Jag hade tack vare all min Balatonrutin specialiserat mig i att klä mig i Manchester United-jerseys under festivalen. Jag varvade mellan Scholes- och Cantona-tröjor.
- Yes, United! Where you guys from? frågar jag medans jag skakar händerna på dom två killarna som skrikit efter mig.
- Austria!
- Cool!
- Do you know any Austrian players? frågar en av dom.
- Yes, there´s that one umm, Fritzl?
Snubbarna flippar och börjar asgarva och när det lugnat ner sig så fortsätter jag:
- A real ladies man.
Snubbarna börjar garva igen.
- He thinks outside the box.
Det brister igen.
- He likes to keep his family close.
Killarna tar tag om varandra för att hålla balansen.
- He´s a progressive thinker.
Jag lämnar dom och hör deras skratt bakom mig.
En annan snubbe tar tag om min axel på Terrassen, tar en titt på min rygg och insisterar på att få bjuda mig på öl. Uppdaterar facebook:
Man blir alltså en drinkhora för att folk vill bjuda en på öl för att man har sin Cantona-tröja på sig?
Ok, just this once and no anal.
Win-win!
#Balaton
Snubben föddes i Barcelona men växte upp i Manchester enligt egen utsago. Och ja, biran var god. Det skulle visa sig att jag skulle testa några till sådana under resans gång.
En kort stund senare börjar en annan snubbe prata fotboll med mig och det visar sig att han också hejar på United. Som att jag inte trodde på han men helt plötsligt tar han fram en bild som han bär med i sin plånbok.
Fucking Sir Ryan Giggs.
Sir? Kommer bli det så småningom så jag skriver det redan nu.
JAN BLOMQVIST:
