ColinZeal.se

Moonbootica på Watergate i Berlin.

Andra partyhelgen på raken för mig av ursprungligen tre helger, som till slut sträcktes ut till en fjärde i o m avslutningen med John Dahlbäck på Esque, Sthlm 22/9-2007.

Visste redan i förväg att det här var höjdpunkten för mig av helgkvartetten. En skulle hävda att Monday Bar Summer Cruise 2007 borde vara den självklara ettan. Andra, såsom en av mina läsare, transsylvanen Laszlo, skulle hävda att Carl Cox den tredje helgen borde vara den solklara höjdpunkten av denna fyrling. Men nä, Moonbootica är Moonbootica. Watergate är Watergate. Berlin är Berlin.

It´s the fucking shit.

Watergate & Berghain

"Hur var din andra berlinresa ColinZeal?"
"Jaaa.. en bättre upplevelse för mig än för andra kanske man kan säga?"

I mitten av augusti, två veckor efter att ha besökt Watergate i Berlin för att se Moonbootica, svor jag väldans mycket. Uli på nattklubben tyckte tydligen att det var en bra idé att boka DJ-duon igen blotta sex veckor efter sist dom spelade. Visst, det var nog det bästa jag varit på någonsin och en ekonomisk succé för dom, men likaså en ekonomiskt stram upplevelse för min plånbok.
240 Eur (x9 = svenska stålars) tur och retur för flyget. Allt som allt, kanske 350 Eur? Bortser man från det ekonomiska, så var det värt det. Utresa fredag, två nätter i Berlin, hemma till på söndag eftermiddag. Perfekt.

På flygplatsen Texel i utkanterna av Berlin kliver jag ur flygplanet rakt in i närmsta av dom två bussarna som väntar på att slussa oss flygresenärer till bagageuthämtningen. Står säkert i fem minuter och väntar på att bussen ska fyllas tillräckligt mycket så det är värt för chaffisen att åka. Väl i hallen så tittar jag ut mot bussen och flygplanet bakom:

!!!!

Fem minuters väntetid för det där? Så jävla värt att vänta den tiden för att slippa gå den hejdlöst långa sträckan på säkert, säkert, *darrar* ....FEMTIO METER!

Den kända tyska effektiviteten är som bortblåst på grund av EU eller något dylikt. Nåväl, jag kom över det rätt snabbt.

"I remember you..." hytter Uli med fingret mot mig när han ser mig på hans kontor senare på fredag eftermiddag, "...you´re the guy from Sweden who was here for just Moonbootica."

"Well, for Watergate too but that´s right, it´s me again." säger jag glatt chockad över att han kommer ihåg mig.

"I´ll put you on the guestlist then ok?"

"That´d be awesome. Thanks man!"

"Did you really come here from Sweden?" frågar någon av hans kollegor bakom honom.

Så var man där igen. Creme de la Creme. Gästlistan. Perffa, då blir man inte muddrad av vakterna. Det är perfekt om man som jag vill filma en hel del. Det krockar direkt med faktumet att totalt kameraförbud råder i lokalen.

Kommer till Watergate vid 02:00 och ska precis göra gästlistssväng höger runt staketet, så jag kommer in bakom vakten och således slipper kön, när jag blir bländad av starkt vitt ljus. Ser i ögonvrån hur dom filmar till vänster om mig, jag tittar dit och märker att jag nästan trampat på två killar som är klädda i svartmålade kartonger. Dom ska föreställa robotar av något slag och hette tydligen J-UMP och A-ROUND enligt den vita texten på bröstkorgen.

Vafan är det som händer?

Allt blev väldigt klart för mig när jag såg introt till Moonbooticas set:

J-UMP och A-ROUND drog igång publiken med MOONBOOTICAs namn rullandes bakom sig till musiken av John Williams till den där.. vassa rymdrullen. Som sen gick över till en mix av House of Pains tidlösa (nåja) klassiker. Detta visade sig senare vara första singeln (Jump Around - skitlåt förövrigt) från deras nya skiva som släpptes senare, i mitten på oktober. Och och och, det kanske coolaste, detta blev också en del av videon till just den låten.

Videon där dom filmar just ovanstående intro med öset från Watergate. Och där i crowden står jag och filmar, snett framför kameran till vänster. AWEEESOOOOOME!!!

Plötsligt stod duon vid spakarna och natten drog igång på allvar.

Tobi till höger på bilden röker och Kowesix står i bakgrunden och hulkar alternativt letar efter "Boten Anna" bland sina vinyler.

Filmade en tredjedel av deras 3.20 långa spelning och paranoid som jag är så var jag hela tiden nojig över att någon från Watergate skulle haffa mig och slänga ut mig. Man har ju sett hur tyskarna behandlade judar i diverse filmer. Eller ännu värre, dom kanske slänger ut mig OCH formaterar det som fanns på minneskortet?!?

....kul att vara paranoid, rekommenderas starkt.

Vid ett läge hade jag jobbat mig längst fram till vänster om dj-podiet och filmade där. Känner igen en underbar låt som spelades sist jag var på Watergate och började filma direkt.

3:59 in i filmklippet ser man väldigt snabbt det jag upplevde i ultrarapid. Får ögonkontakt med Kowesix, den långe, som noterade min t-shirt i ett äldre inlägg. Han lutar sig över ena skivspelaren och pekar på mig, och sedan med lång- och pekfingret mot sina ögon för att markera att han ser att jag smygfilmar kvällens huvudnummer eller att han känner igen mig sen sist, och ger sedan ett medgivande hårdrockstecken.

Awesome hur det nu var menat.

Allt det beskrivna ser man i klippet nästan i slideshows under fyra-fem sekunder.

Låten är förövrigt som jag hoppades i förra inlägget om Watergate, Moonbooticas egen. Den heter "Joan Landor" och är från den nya skivan "Moonlight Welfare". Årets låt enligt min iPod Touch och featuren "antal ggr spelad". Den är så underbar att jag skulle kunna ha sex med den om den bara var något annat än en låt, och stod på två ben.

I´d stick my penis innit in a second helt enkelt. Så jävla underbart bra!

Mestadels av det här inlägget skrevs innan skivan släpptes och låtarna var helt okända för alla förutom en liten klick människor i Tyskland. Det visade sig att fyra av dom fem bästa låtarna som spelades den här kvällen, och kvällen i juli, sjukt nog var Moonbooticas egna verk från den nya skivan.

Det finns några få killar som jag skulle kunna suga av utan att ställa frågor såsom "Måste jag?" eller "Får jag?"
Killarna i Moonbootica kvalar sig in på listan tack vare den här låten.

Moonbootica - Strobelight. Det där öset alltså.. Suck. Vill tillbaka. Sen övergången till Push Push - The Force (Original Mix) vid 4:59, iiiisch.

Efter att duon går av vid 05:45 stänger jag omedelbart av kameran och flyr fältet som om jag höll i den heliga graalen. Detta för att jag en timma tidigare pratat med han som styr ljuset i taket via sin laptop. Eller pratat? Han lämnade sin plats och gick fram till mig på dansgolvet, petade mig på axeln sa att det var jävligt förbjudet att filma där inne. Stängde av kameran illa kvickt och bytte plats till andra sidan publiken så han inte skulle kunna iaktta mig. Filmade såklart vidare. Lika såklart som att jag sprang som en jude undan nazisterna när det hela var slut.

Som sagt, paranoia, riktigt riktigt härligt.

På väg tillbaka mot vandrarhemmet är det någon snubbe som påstår att man fortfarande vid den här tiden kan käka pizza.

"What? Where?" frågar jag då jag har ett hål i magsäcken, som verkar ha tillkommit tack vare alkoholintaget. Den täpper man ju bäst som alla vet, med den italienska pytt i pannan. Så det fick det bli. Trots att klockan var efter sex på morgonen.

Drog åt det hållet som killen pekade åt och insåg att han pekade på stället där jag björnade i slutet på juli. Riktig Trainspottingtoalett för dom som sett den filmen men man tar ju liksom vad man får i det läget. Blir ju inte kul att i värsta fall åka rektalraket med stängd port.

...fråga min chef om du tvivlar på mitt skrivna ord.

Under en lunch för något år sen berättade han följande:
"Var och tränade en hund som en kund hade lämnat till mig över helgen när jag kände att det tryckte på. Skyndade mig hemåt men jag hann bara till utedörren när allt bara släppte..." och för att demonstrera detta släpper han ner händerna i en båge från varandra och spretar på fingrarna.

Som svar fick han ett halvkollektivt "Eeeew!" blandat med "Vafaaaan!??!" från dom tappra som lurades att lyssna på idioten.

"...så jag står i hundduschen och duschar mig ren med brallorna nere vid knäna. När jag spolat klart klart märkte jag att det fanns någonting vid brunnen trots att jag tycker mig ha trampat klart... Vafan?" säger han teatraliskt och spanar in folks förtrollade miner.

"Så kom jag på det!" sa han och höll upp pekfingret som för att uppmana oss att hålla på våra reaktioner.

"Kvällen innan hade jag druckit öl och tittat på Bonde söker Fru. Då insåg jag att det var jordnötterna som låg kvar! Dom fastnade i gallret!"
Hela bordet garvade åt det medans han skrattandes hytte med fingret:
"...men det är inte slut än! ...jag går och torkar av mig och tänkte sen plocka upp jordnötterna men när jag kommer dit, så är dom borta."

Han tittar på oss och skakar frågandes på huvudet för att avsluta med:

"Bredvid står HUNDEN och tittar upp mot mig." och tar sig för pannan och skrattar så han blir röd. "Ägaren får ALDRIG veta det där!" fick han fram mellan skratten och hela bordet hade förvandlats till en måltid bland barbarer där skrönorna, drickat och skratten flödade.

För övrigt, ett helt normalt samtalsämne vid vårt lunchbord.

Tillbaka i Berlin testar jag min fintyska:

"Uhhh.. Pizza?" och fortsätter med  "Hackflesk und fungus?" för att försöka lura ur dom en klassisk capriccosa.

"Normalerweise versuche ich um die Zeit zu entspannen um das Wochenende zu überstehen, aber bei eurer Musik standen die Füsse nicht still!" (det sa han inte men det lät så, kanske. Framförallt är det tyska på riktig.)

Han ser att jag omedvetet imiterar en fågelholk när jag försöker fatta vad han menade och vänder sig om och drar fram en tunn färdiglagad pizza ur deras kyldisk, slänger den på ett våffeljärn och pressar ner locket för att värma upp den.

"Ok?" tänker jag.

Efter några sekunder drar han ut den på disken och tittar på mig:
"Salate?"
"Aaa yeah?"

Så slänger han på sallad, tomat- och lökröra och avslutar med att hälla på oidentifierbar röd sås. Sen rullar han ihop helvetet och räcker över den till mig.

VAD FAN GJORDE HAN MED MIN PIZZA?!?!? tänker jag besviket. En kebabrulle/pizza-hybrid... whattefukk?

Jag var för fyllehungrig för att bry mig kriminellt mycket om det och betalade för den och en Becks.

Tillbaka på vandrarhemmet inser jag att jag för andra Berlinresan på raken fått rum nummer 137, och får små små små Truman Show-vibbar.. Tänkte inte för mycket på det utan vinglade istället in på tanken att jag att var så smart så smart då jag tog med mig egna sängkläder. På så sätt slapp jag betala för vandrarhemmets nedsaggade tygattiraljer.

Fick lära mig att svenska örngott inte verkar följa någon ISO-standard. Om det nu ens finns någon ISO-standard för örngott?

Det här...

....ledde till, efter lite fylle-envishet, till följande...



...en något stenhård klumpfisk som ville posa sig som en "kudde" och som inte visade sig vara sådär kopiöst komfortabel. Detta kan vara anledningen att jag enbart sov fyra timmar den morgonen. På kvällen sov jag två till under Zlatans show mot Danmark i EM-kvalet. Efter det var det dags att tvinga i sig mat igen och dra till Berghain.

Berghain, "The current capital of all techno clubs right now", enligt okänd på nätet. Tack vare en felstavning (Vadå BerghEin?) hittade jag ingenting om stället innan jag skulle dit, förutom att jag visste exakt vart det låg någonstans.

Perfeeekt!

Går och går genom den östtyska natten för att få uppleva detta smått legendariska ställe och svänger in mot industriområdet som ska innefatta lokalen. Ser bara trehundra meter av mörker framför mig med lastkajer och lagerlokaler på varsin sida. Vet inte ens vad jag ska titta efter men ser en massa oroliga ljuslyktor längst bort. Ljuslyktorna visar sig vara från taxibilar som folk precis har klivit ur så jag måste vara på rätt väg åtminstone.

Väl framme, ser jag att jag anlänt till ett fält där marken vänts upp och ner. Allt har rivits under en yta på flera hektar, förutom en byggnad mitt i allt bråte, det gamla kraftverket. Berghain.

Beträder grusvägen som har stängsel på båda sidorna. Vid stolparna har dom hängt upp lysrör som ljus som ska leda en till, vad som skulle visa sig, syndarnas borg.

Den mest respektingivande vakten av många vid dörren, är en två metersnubbe vars rakade skalle är till hälften tatuerad med spindelnät. Han har också flera halskedjor där han har grova metallbitar som klor och annat bråte. Snabbt uträknat så kommer jag fram till slutsatsen att det här är ingen kille man spontant slår på käften för att se vad som händer därefter.

Line up:en, eller snarare tiderna, var respektabla.

Dom hade alltså öppet från fredag kväll till söndag kväll. Söndag kväll någon gång.

Spindelmannen släpper in mig och pekar mot ett rum där sex vakter väntar. Dom muddrar en väldigt noga och påpekar att jag får lämna kameran ifrån mig, vilket jag gör utan större, eller några protester.

Inte läge att argumentera, stämningen var grå precis som om vi skulle avrättas eller dylikt. Tyskarna är grymma på att applicera den tryckta stämningen för köande människor. Kudos till dom för det!

Hela byggnaden var snålt ljussatt. Nedre våning hade en bar och myshörnor i form av betongbänkar parvis vända mot varandra. Detta med heltäckande sittdynor. Det fanns flera stycken likadana myshörnor efter varandra längre bak in i lokalen. Trapporna till höger ledde till andra våningen arton meter upp. Uppskattningsvis en tredjedel av byggnaden var öppen mellan våningarna så man ser arton meter ner till betonggolvet om man så vill. Härligt om man, som jag, plågas av höjdskräck. Dom nämnda trapporna leder direkt till Main Floor och där är det också arton meter upp till tak.

Här är en lånad bild på Main Floor med trapporna i mitten. En av betongbänkarna på nedre våningen under ordet "craziest".

Sjukt coolt ställe.

Watergate igen, då man inte kunde filma på Berghain:

Hade på mig min Equalizer t-shirt (med ett fält på bröstkorgen som reagerar till ljud) och lutade mig mot räcket till vänster om trappan och skrev mess om hur cool stället var. Det kom fram säkert fyra snubbar som började prata på tyska för att få motfrågan:
"English?" varav dom på engelska frågade vart batterierna till tröjan var placerade. Några av dom fick svaret att Equalizern "was attached to my balls", vilket med kommande facit i hand kanske inte var så bra trots garv från den frågande.

Målet med kväll två var att få uppleva den här klubben plus att Layo & Bushwacka! spelade från 03:30 fram till 07:00. Nu skulle jag visserligen inte hinna se och dansa till hela deras set då jag tyvärr var tvungen att dra tidigare. Detta för att inte missa flyget tillbaka till Schweden men lite skulle jag hinna njuta.

Letade efter en toalett när en lång och tanig kille, som skulle kunna beskrivas som en snyggare version av kokainkungen Fredrik Strage, stoppar mig med sitt finger mot min bröstkorg och säger något på tyska.

"English!" svarar jag lite grinigt.

"Ååhhhh.. Dät izz ze koolezt tee-shööt ajv eva zeeen!"

Detta upprepar han flera gånger tills hans polare, en till synes uttråkad men stilmässigt stilig man i 35-40-årsåldern, dyker upp. Klädd i kavaj, skjorta, finbyxor och säkert dyra skor. Schtrage visar honom hur min tröja pumpar till musiken. Till detta svarar das party pooper lite snobbigt tittandes på mig,

"No offenz, but I would never wear a t-shöööt." och höjer på ögonbryna som för att ge lite tryck i påståendet.

"None taken." säger väluppfostrade jag.  Detta ångrar jag djupt vid pissoaren då jag kommer på vad jag egentligen borde ha svarat:
"None taken, but you should reconsider your position on t-shirts considering your boyfriend seems to like mine."

Hade jag åkt på en smäll, so be it. Skulle vart värt det.

Vilken sinnessjukt posh sak att säga om t-shirts.

Senare när Layo & Bushwacka! spelade såg jag Schtrage dansa järnet, medan "pojkvännens" min inte rubbats sen sist jag såg honom. Have fun bitches!

"Dusty Kid" med den låt-oss-fira-ett-svenskt-jul-i-thailands-klingande-låten,
"Tsunamy":

Det här stället hade alla slags människor. ALLA.

En snubbe stod helt ascool på dansgolvet och såg ut att ha en klädsel som såg ut som något från Matrix Revolutions. Framför honom stod hans polare med ett sydamerikansk utseende, iklädd en ful pottfrilla, och dansade järnet.

En annan var en skrynklig snubbe på säkert 70-80 år som shakade loss på dansgolvet till Adam Beyers minimalistiska/grymma "China Girl".

Från detta till en snygg brud (bedömningen gjord via ögonvrån, i fyllan. VIKTIGT att notera) som blev impad av min tröja när jag skulle beställa min tredje Becks under kvällen. Hon pekar på min tröja från sidan och jag vänder mig mot henne. Jag noterar något konstigt med hennes utseende, tills hon säger något på tyska, med VÄLDIGT låg röst.

Wtf?

Stunden senare står jag och tittar ut över folkmassan som dansar å helvete och noterar att jag har bara vältränade, barbröstade unga män framför mig. Oook? Vafan? 1+1+1+1=

...är det här en bögklubb?

"Japp", det tyckte killen som ville sälja Ecstasy till mig för 5 Eur/st. Utseendemässigt såg han ut att vara killen som våldtog Ned Beatty i "Den Sista Färden". Den där klassiska scenen som gav upphov till det klassiskt äckliga lumpen/grabbgängs-citatet:
"Squeal like a pig boy!"

Allt detta medans Ned Beatty blir sodomiserad i sin ädelbruna.

"Va? Tog du E?" frågar prutt-prutt mig måndagen efter med stora ögon, precis som ett litet barn som får höra en saga om hur en riddare hjältemodigt slogs med en drake, fast i en version av Hunter S Thompson.

"Nej.. Självklart inte..." svarar jag präktigt. "...jag skulle ju lämna Tyskland två timmar senare."

"Hahaha!! "Du är så sjuk. Hur länge är man hög då?" frågar han (och låtsas inte veta).

Ringer genast upp en kontakt i min mobil, och utan att säga hej börjar jag:
"Hur länge håller ett Ecstasy-rus i sig? ...vadå inte kommer ihåg? Men ååh."
La på och Pruttis börjar:
"Visste han inte?"
"Nä, hon... -ELLER, han, kan ha varit en kille, eller en tjej? Personen kommer inte ihåg exakt."

(3-5 timmar enligt Google så stäng ner Google)

Bögklubb? Att klassa den så skulle vara att begränsa det. Stället beskrivs som hedonistiskt. Dvs ett ställe där alla njutningar är tillåtna så länge dom inte är obehagliga för dom deltagande. Om dom inte är med på det dvs.

Detta fick jag bekräftat nu efteråt när jag tänker efter. På första våningen fanns det skrymslen och vrån så gott som överallt som var som gjorda för sex. Undangömt och mörkt. Labyrinter i halvljus, med utrymmen på 1x1 meter och 3 meters djup rakt in i väggen på diverse ställen. Det inofficiella var att folk uppmanades till sex.

Nästa gång ska jag fan vara beredd. ...Typ.

Nästa gång är förresten 30:e December - 1:a Januari. Moonbootica @ Watergate igen och sen nyår på Berghain (eller kanske Tresor).

Sen ska jag sluta åka till Berlin tre ggr på en femmånaders-period. Det får bli mitt nyårslöfte.

//ColinZeal

Avslutningen på Watergate med årets nästbästa låt, "Different" av Solee:

PS När jag gjorde research inför det här inlägget snubblade jag på lite intressant fakta. En bög som hade varit på Berghain och blivit besviken på folks.. renhet, skrev på nätet om att han ville att det skulle vara mer dirty. Riktigt jävla dirty rättare sagt.

"Now when I have a dick stuffed in my throat, to consume some of the alcohol saturated bladder content, I expect it to smell like a dick: at least one week's smegma gathered beneath the foreskin, the aroma of sweat, dried up cum and piss lingering between the ballsack skin folds, or better still, the smell of braketrails, not confined to the hole area, but spread all over, as if the thing had been worn backside front."

Så jääävla äckligt så jag tänker inte ens försöka översätta. Ni som inte kan engelska slipper bli äcklade.

Ni andra? Suckas!

Nä, ok, vet ju att pastorsonen (även känd som Brandmannen för dom som följt den här bloggen en längre tid) på jobbet inte är så haj på engelska och kan behöva en hjälpande hand.
För att inte glömma min verbalt inkomptente chef.
"Waiting for meee!" skrek han en gång när vi hunnit en bit före han på väg till matsalen.

Så här kommer den obligatoriska översättningen. Bögen skrev:

"När jag har en kuk nertryckt djupt nere i halsen räknar jag med att känna lukten av den. Iaf en veckas flänsost, aromen av torkad sperma och piss i vecken på pungen. Eller ännu bättre, lukten av bromsspår-"

Och dääär räcker det tycker jag. Han har ju ändå inte läst så här långt.

Bonus:

Hittade också följande info om pissoarerna inne på Berghain.

http://thedifferenceitmakes.blogspot.com/2006/10/lab-oratory.html

Om du inte orkar klicka på länken så kan jag sammanfatta det intressanta:

"Jake berättade om en bekant vars pappa hade installerat pissoarerna på klubben Berghain som är ökänt för bla sina darkrooms. Pappan hade inte fattat varför pissoarerna skulle utmynna i duschmunstycken nere i källaren"

"Va? ...tror jag inte på." Säger chefen till mig när jag berättar om upptäckten.

"Vadå inte tror på?" frågar jag förvånat.

"Men det skulle ju fan LUKTA piss fattaruväl! Dom skulle ju fan märka det!" ropar han tillbaka som om jag var för dum för att fatta vad han menade.

Har ju alltid tyckt att den mannen inte har alla får i hagen utan någon här o där som är på rymmen varje dag, men det här tar nog priset.

"Du tror inte det är var som meningen då?" frågar jag fårskallen.

Får först inget svar då han funderar på saken, men till slut kommer reaktionen:
"Ämen fyfan?"

Fortsättningen om pissoarerna som utmynnar till munstycken:

"Anledningen var att där huserar klubben Lab-oratory . En klubb så perverterad att den får vad som pågår uppe på själva Berghain att framstå som kindergardenverksamhet. Lab-oratory är visst berömt för sina gödselfester..."

.....

Ew.

Hur fan kommer man på idén att koppla ihop rören från pissoaren till duschen två våningar under? Jag menar, finns det inga gränser? Ens i Tyskland? Visst, å ena sidan förstår jag och kan t o m bli impad av framåtandan och nytänkandet men helvete, jag äcklas också lika mycket av själva utförandet.

Känns också riktigt... konstigt, nästan kränkande, att mitt urin användes mot min vetskap.

"Sluta vara så svensk!" som syrran svarade på mitt klagande.

Fuck, inget jag ville veta om syrran.


Nästa resa till Berlin/Watergate/Berghain blev.. rätt intensiv. Eller vad man vill kalla det för. Klicka här för att läsa den delen.