Moonbootica, Yayo och 90-klubben

Semestern stundade och jag skulle till Finland så gott som direkt. Men sen fick jag reda på att Watergate, den coolaste (?) nattklubben i centraleuropa och uppåt, hade bokat Moonbootica.


Bestämde mig direkt för att rucka på finlandsresan för att klämma in en liten omväg via Berlin.


Why?


1)  Moonbootica. No further comments your honor.
2)  En jävligt häftig upplevelse i o m klubbens fantastiska ljus enligt Youtube.


Dit skulle jag innan Finland. Pling!


Vad som nu följer är fantastiska klipp därifrån, och mellan dom, småanekdoter från resan i sann ColinZeal-anda som vanligt. Kronologisk ordning är överskattat enligt Quentin Tarantino, Robert Altman och ColinZeal.


Åkte själv den här gången då min side-kick/partner in crime/Rysty Ryan, SnyggMagnus, var upptagen just den här helgen. Detta betydde att jag skulle få dom snygga brudarna istället för dom fula tjocka polarna som alltid blir över. "Perfekt!" tänkte jag.


Har ni apropå asfalt någonsin sett dom där jävla reklamklippen på MTV med svensk speakerröst som är så jävla äppelkäcka så man vill dö? Man ska ringa hit eller dit o träffa killar (=tragiska) eller tjejer (=tjocka) som inte kan lyckas IRL. "VINN!" eller "RING! NUUUU!!!" .. Isch..  Who the fuck talks like that? Om jag känner nån som gör det, shoot me. Please.


...självklart visar det sig att jag känner en sån jävel. (And don´t do it by the way.)


Samtidigt som jag vinglar runt i Berlin så halkar SnyggMagnus, som på ett bananskal, in på en inspelningsstudio i Hamburg på sin semester och får lägga på rösten för följande tv-spot som rullar i skrivande stund på MTV. Han var där för att kolla hur hans polare jobbade när dom plötsligt behövde en svensk röst.



Om han låter sådär jobbig på nästa kryssning, då kommer jag sänka honom. Här finns det sisu så det räcker för 105kg fördelat på 189cm. Får fan hoppa uppåt med rak arm för att träffa han på hakan, men det ska gå.


En sak till. Jag menar, speaker för en spot för spel. Ironi? Jag såg killen spela nåt arkadspel i Bremen förra sommaren... Killen är INTE skapad för att spela någonting elektroniskt. Noll känsla för 3D... helvete. Så fel. Det är som att George W Bush skulle göra reklam för Mensa. Eller Michael Moore för Anorexia Anonymous. Eller Anna Lindh för skyddsvästar. Eller... ja, ni fattar galoppen.



 

 

Moonbootica, Yayo och 90-klubben.

Ös och folk som ropar av exstas:





 

"Anton"
Väntandes på att få kliva på flyget sitter jag och slösurfar på min mobil. Läser en tråd på Flashback som hette "Växte du upp med någon blivande kändis?" där en under nicket "unsane75" nämnde att han växte upp med självaste Anton Glanzelius.

Who?


Som liten knodd spelade han rollen som lillebrorsan i Lasse Hallströms Oscarsnominerade film, "Mitt Liv Som Hund" och vann Guldbaggen för det. Vi som är födda på 70-talet fick se denna förbannade film flera ggr under skoltiden tills vi kunde dialogen baklänges. Anton hamnade också i triviaböcker för att han fick träffa dåtidens absolut starkast lysande stjärna.


Vem då?


Jo, den före detta negroiden Michael Jackson, när han under sin världsturne BAD kom till Sverige runt 1988. Detta var alltså när Wacko Jacko ägde och umgicks med sin apa, sov i syrekammare och fem år innan det "avslöjades" att han tyckte mer om småpojkar än normala människor bör göra. Tidningarna skrev också om hur Liseberg stängdes för allmänheten så Wacko Jacko och Anton kunde åka berg o dalbana i lugn o ro...

...riiiiight.


Får mig att tänka på följande vykort:


image160 


unsane75s inlägg:
"Anton Glanzelius var ju såklart kändis redan då och mitt favoritminne är när han var dj på en klassfest. Han "kände" ju Michael Jackson och hade tydligen fått en bunt vinyl-skivor av honom. När jag skulle kolla på skivorna vrålade han "RÖR INTE MICHAELS SKIVOR!!!" med fejkad stockholmsk "stjärn"-dialekt..."

Och vem är på väg till Berlin i samma plan?


image161


Självaste Anton "The-Black-or-White-dude-touched-me-on-me-wee-wee-with-his-White-Glove" Glanzelius fipplandes på sin mobil.
Michael kanske tog på hans kuk, kanske inte. Inte vet jag? Med tanke på vad den råkade ut för i "Mitt Liv som Hund" kanske han trodde att Michael bara ville heala honom.. vad vet jag?
ColinZeal spekulerar. Måste nog träna på att ducka ifall jag i ögonvrån ser en Guldbagge komma flygandes, dom river nog upp ett schysst sår så som dom ser ut.





Riktigt skön låt. Notera öset.





"Wer bist der Watergate?"
I Berlin rekade jag Watergateområdet på fredageftermiddagen bara för att kunna veta var nattklubben låg. Detta för att man inte i fyllan och villan försökte hitta något man med facit i hand hade svårt att hitta till i nyktert tillstånd. Gick runt byggnadskomplexet som skulle innefatta klubben enligt Google Earth. Såg inte en endaste skylt med WATERGATE någonstans så långt ögat kunde nå och blev tvungen att leta vidare.


Efter att ha gått runt skiten i en timma och konsulterat internet via mobilen, går jag in i en gång där jag ser två pers samtala på tredje rikiska. Den ena klargör:
"Åhh jaa, izt ze nexzt entrance, ann there id izz.."
"There?" pekar jag skeptiskt.
"Jaaa."
"Oh thanks."
"Joår wellkomm. Änd enjooi joår stej in Beerlin." säger han och vi skakar hand.
"Think I will, thanks."


Så går jag in i nästa ingång, och det enda jag ser är lite glasväggar och... ett trapphus.
Va?  Inga skyltar någonstans.
Går in i trapphuset och läser företagsskyltarna. Ser inte "Watergate" på någon av dom.
Istället tar jag mig längre in i byggnaden men det är helt öde på folk och jag känner mig för en stund som Milla Jovovich. Det kanske inte är så konstigt att det är öde en sen fredageftermiddag när man tänker efter.


Fortsätter ändå leta vidare och ser en kontorskorridor, pausar mp3-spelaren för att lyssna efter aktivitet och hör som belöning lite papperskrafsande.


"Hello?"
"Ja, halo! ...come in!" hör jag som svar.
Kommer in på ett kontor där två killar runt 30-35 sitter och jobbar. Det finns pappershögar och lappar överallt. Överallt.
"I´m looking for the club Watergate but I can´t find it at all.."
"This is it" säger han och slänger med armarna. Antar att det är ett försök till humor. Tysk humor som flyger precis över min kala hjässa. Han märker det och ändrar riktning.
"You found it."


Fattar fortfarande ingenting.
"There are no signs, so.. I don´t really know where to go in later this night."
Uli, the head honcho av dom två, ställer sig upp och frustar:
"Come on, I´ll show you."
"Ok, thanks."


Han leder mig längre in i katakomberna och efter en sista dörröppning känner jag igen
inredningen...


...Watergate.


Taket med ljusarrangemanget. Glasväggen ut mot vattnet.
"Thiz iz it" säger han och sveper armen teatraliskt över rummet för att visa upp det.
"Awesome. I know this." Säger jag och alla youtubeklipp om stället klaffar in på inrednigen som diverse tetriskloss. Känner igen allt.


"...and here is the entrance." säger han någon stund senare utanför.
"How many guests do you take in?"
"Usually we have about 700 persons in here, tonight with Moonbootica, there´s gonna be around 1300 people outside." 
"Holy... When do you open?"
"24:00."
"And when will Moonbootica start playing?"
"Oh, 2 or 3 maybe."
"And they finish?"
"When the artists say 6, they usually stop at 7 and so forth." Säger han och ler.
"Cheezuz."
"Yeah, we party late in Berlin."
"That´s awesome."
"You said you´re from Sweden, just for this?"
"Yeah."
"I´ll put you on the guestlist then ok?"
"That would be awesome."
Visar han mitt kreditkort med mitt namn och han konstaterar,
"That´s easy to remember. Just say that Uli put you on the guestlist ok??
"Sure, awesome man. Thanks!"

Med värkande ben av allt gående under dagen gick jag tillbaka och la mig för att sova. Jag skulle nog behöva vila benen lite om man ska dansa in på småtimmarna.


Väl i mitt delade rum på vandrarhemmet så stormar ett par in och säger hej. Dom är uppskattningsvis 23-25 år, presenterar sig som äkta Chilenare. Inga såna fejk som vi har i Södertälje. Bruden är löjligt het och av allt att döma så ska killen vara hennes brorsa, för annars förlorar hon som fan på det förhållandet medans killen har prickat in sju rätt på lotto flera veckor på raken. Vi vinglar in på samtalsämnet Berlin och att allt finns i Berlin, hur man än är lagd, vare sig känslomässigt eller könsintressemässigt.


Då började dom oja sig och berätta om någon bekant som hade flyttat till Berlin tillfälligt för att jobba och när han kom tillbaka så..
"...he came back and... broke up with his girlfriend and all.." sa dom nästan unisont och skakade på huvudet med samma tyngd som om Estonia sjunkit igen.
Så var dom tysta ett tag och släppte bomben:
"In Berlin, he found out that he really was bisexual..." och mer ojjande följde.


...Jahha? Så han har säkert varit bisexuell sen han föddes men fått utlopp för det först i Berlin då klimatet i Chile inte tillät det? Aja, ingen idé att försöka förklara det för dessa trångsynta människor utan sa istället:
"Well, there´s something for everyone in Berlin. They say it´s the fetish capital of the world."


Vid ett-tiden kommer jag till Watergate och ser kön. Den är uppskattningsvis ett femtiotal meter lång och två-tre meter bred. Folk så in i helvete. Kaxigt går jag längs kön, undviker trapporna som är fyllda till bredden med fulla tyskar och tar istället rampen bredvid för att komma in bakom vakten.
"Hi, Uli put me on the guestlist." Säger jag när vakten med sin blick undrar vad fan jag vill.
"Sure, come on in."
Med facit i hand så var kvällen LÄTT värd 90kr (LÄTT!!!) som inträdet skulle kostat men, vafan,


Kung ColinZeal.





Fenomenalt underbar låt, okänd för tillfället. Kanske något från nya skivan som släpps i oktober?



Ajuste, något annat som är fenomenalt på Watergate är, om du nu inte räknat ut det, ljuset. 170 000 Euro kostade installationen. Sen hur mycket knarket kostade för att komma på idén med taket, det fick jag aldrig veta. Frågade iofs inte heller så. Ljusarrangemanget sköttes via en laptop av en snubbe som satt bredvid scenen.





"Miss Ecstasy"
Sitter och väntar på att uppvärmarna, Fortsch, ska spela sin sista låt och tittar över det galna folkhavet som dansar järnet. Själv sparar jag på krafterna tills Moonbootica går på. Då kommer en brud fram till mig och frågar någonting på tyska.
"Aw come ooon!" bedjar jag till henne med mina hundvalpsögon och fortsätter
"...english please!"
Hon ler och harklar sig.
"We drove here from Cologne (=Köln, nästan 50 mil bort) this morning and had all sorts of trouble, the car broke and you wouldn´t believe" säger hon viftar och ögonrullar för att demonstrera hennes långa röriga dag. "...so do you have any X on you? I forgot mine at home."


Ecstasy? Eh, ser jag ut som en knarkare? Tänkte jag.


Nog för att folk på jobbet tror.. aa, eller, är övertygade om att jag knarkar men..
Som när jag nämnde att jag varit på Moonbootica i Berlin för en bekant. Han påbörjar sin monolog utan att jag nämnt knark:
"Musiken blir så annorlunda när man.."
"Vänta nu?" avbryter jag honom och frågar: "...du förutsätter alltså att jag knarkade när jag var på Moonbootica?"
"...ja?" svarade han som den självklara saken det tydligen var.


Roligt.


Tillbaka till Ecstasybruden,
"No, I don´t have any ecstasy on me.. Isn´t that dangerous?" frågar jag henne med glimten i ögat till vilket hon skrattar.
Frågade om hon skulle åka tillbaka till Köln direkt efter men hon skakade på huvudet. Hon skulle sova i sin morsas övernattningslägenhet i Berlin.
"Asså? Vad jobbar hon med?"
"Hon sitter i riksdagen för dom liberala"


What a shocker.




 

Avslutningen:



Moonbootica spelade från 02:30 till 05:45 och sen gick uppvärmarna, Fortsch, på igen.

 




"Rådjursögon"
Stället var på två våningar. Det övre med ljusriggen var Main Floor och den enda anledningen att försvinna till den nedre var att det var enda baren som hade Kahlua, dvs, man kunde beställa en White Russian. Eller som jag, två. Oftast flera. Knatar ner och vid baren träffar jag på en jäkligt söt tjej. Börjar prata med henne och drogades av hennes mörka rådjursögon.
(Yes, I DO drugs, really really do)

image162

 

Bjuder henne på Becks och märker att hon inte försöker ta sig därifrån utan pratar vidare med mig i flera minuter. Eftersom jag är helt dum i huvudet tänker jag efter ett tag att jag inte vill missa mer av Moonbootica (MOONBOOTICA!) så jag tackar för mig, önskar henne en fortsatt trevlig kväll och kutar upp en våning för att dansa mer. Hon dyker upp senare på dansgolvet där jag tar en bild på henne varav hon insisterar på att vi tar en parbild. Vilket vi gör. Pratar lite till med henne för att sen vända mig om och njuta av kvällens huvudakt igen. Såg inte henne nåt mer efter det.


Dum i huvudet.

Beklagade mig till Tedeschi över MSN när jag kommit tillbaka till Sverige:


ColinZeal: Har inte ens ett namn.
Tedeschi: Monique
ColinZeal: Förmodligen
Tedeschi: Vi bestämmer det.


Monique.




 

Två sköna låtar i nästan tio minuter:



1) Pryda (Eric Prydz) - Armed
2) och...ID?





"Stanford Prison Experiment"
Jag gillar schyssta dokumentärer och har man tips på nya schyssta, så shoot. Fick tipset om rubrikens dokumentär via den excellenta Podcasten "Voccine" där Tomas, en av programledarna, för några månader sen nämnde den som en av sina absoluta favoriter i kategorin. Enligt mina luddiga minnesbilder handlade den om ett experiment där ett antal ungdomar delades upp i två grupper, vakter och fångar.


Experimentet som skulle pågå i ett par veckor avbröts bara efter några dagar då vakterna blivit maktgalna. Detta är det jag kom ihåg från podcasten när jag gick ut för att jaga dokumentären på bittorrent. Som vanligt, absolut inga problem att hitta något på nätet. Tog ner den, slängde över till min PSP (Playstation Portable med 4" skärm) och väntade ivrigt på att få tillfälle att se den. På planet till Berlin hade jag ett ypperligt läge för just det.


Den var alltså tio ryska brudar som deltog i experimentet. Alla fick dra varsin lott och fyra blev fångvaktare medan resterande blev fångar. Vakterna skulle hålla disciplin på sitt sätt. Deltagarna skulle få 5000 euro efter två veckor och för att experimentet skulle bli så autentiskt som möjligt, blev dom fråntagna sina mänskliga rättigheter under perioden.


En av vaktbrudarna triggade dom andra och som följd spårade det ut och fångarna piskades för i princip ingenting. Första offret fick 25 rapp, med rodnad som märken. Andra fick 50 rapp med sår som följd. Sen torterade dom en lesbisk fånge vars flickvän, som hamnat på vakternas sida, trodde sig ha blivit bedragen tidigare under förhållandet. Fången fick elstötar på sina blygdläppar av sin flickvän och kunde inte medge någonting då hon inte hade gjort något.


Tragiskt att se och jag led verkligen med offren då dom skrek och kved av smärta. Sista offret fick 100 rapp och blödde kraftigt. När hundraförsta rappet delats ut stormade professorn in framför kameran och avbröt inspelningen med motiveringen: "Är ni helt jävla galna?!?!?" varpå vaktbruden som triggat dom andra helt kallt konstaterade: "Dom har varit olydiga".

45 minuter av dokumentären bestod av nakna ryssrumpor som blev piskade, och detta tittade jag på på planet. Kände när tjejerna började klä av sig att jag var tvungen att vinkla skärmen så ingen av mina medpassagerare skulle se vad jag tittade på. Sen började ju piskandet men det hörde dom väl inte trots att jag lyssnade med hörlurarna?

Antog att det inte skulle varit någon idé att ställe sig upp i planet och försöka med nazi-bestämd röst förklara att:
"DAS BIN EINE DOKUMENTIERT!"


Med facit i hand så var det inte en dokumentär jag fått tag på, utan en äkta fetishvideo. Länken i början på "dokumentären" ledde till en sida med sloganen: "the Best Spanking Site on the Net" och hade andra filmer med titlar såsom: "The Santiago Prison", "Gestapo 2" och "Slaves of Rome" till salu.


En av dessa tittade jag alltså på på flyget till, enligt wikipedia, fetishstaden nummer ett i världen. Helt öppet. How nice. Varför är det alltid jag som råkar ut för sånt skit?


Här är länken till riktiga dokumentären, "Quiet Rage - The Stanford Prison Experiment"
Öppna i t ex uTorrent.




 

Ännu en fenomenal låt ("Solee - Different"), med fenomenal ljussättning, näst sist i setet för att sätta avslutningsstämingen.



Fenomenal är förresten ett av mina absoluta favoritord of all time. Jag tycker det är en fantastisk sammansättning av vokaler och konsonanter. Det är som en dans för tungan att uttala ordet. Ta en paus, uttala det... ...eller hur? Japp. Ett annat favvo-ord som i det här fallet formerar sig som berg & dalbana för tungan är, "rövravioli".




 

"Dö Tii-schööööt"
Hade på min egenhändigt snickrade Moonbooticatröja under natten/morgonen. Efter setet satte jag mig bredvid Ecstasybruden vid dj-båset och slappnade av för att återhämta krafterna.


image163

Är helt i mina egna tankar för att plötsligt ryckas ur dom genom att någon petar på mig. Tittar upp och ser koweSix (den långe i Moonbootica) titta på mig och min tröja och ge tummen upp:


"Reschpekt tå jå tischöööt!" säger han med sin bästa Arnoldengelska.


Blev så paff så det enda jag svarade var att ge tillbaka hårdrockstecknet med fingrarna till vilket han försvinner backstage.
Hårdrock? VAFAN? Det här var så långt ifrån hårdrock som det kan vara.


Tönt.


"Do you know them?" frågar Miss Ecstasy nästan upphetsad och får mina tysta tankar som svar.
"Do you know them?" upprepar hon sin fråga och jag tröttnar på henne och svarar:
"Yeah I do." Och går därifrån.
Whatever.





Inormt megaös:
("Inormt" enligt Glenn Hysén-uttal/stavning)
Här ser man luddigt hur Tobi Tobsen, den korte, njuuuter headbangandes av öset. 



Det kanske var jävligt hårdrock iaf?
Rocktåget på jobbet lär ju ha en annan åsikt och spöa mig med sina ihoptvinnade urtvättade svarta turnétröjor när jag kommer tillbaka från semestern. Detta samtidigt som dom ropar ut stödord såsom Lemmy, Maiden, dansbög, -ttallica, knarkare, Zeppelin, och dylikt.
Jag hävdar bestämt att det var hårdrock, fast på ett annorlunda sätt.





"Rom? Mina vägar leder till Berlin, punkt slut"
Ajuuuuste, höll på glömma. Not. Hur tog jag mig till Berlin? Fick skjuts av syrran och hennes gubbe till Skavsta Flygplats. Därifrån skulle jag flyga till just Tyskland (endast för att se Moonbootica på Watergate) och därifrån till Finland för att hälsa på farsan. Allt detta under ca tio dagar.


Åtta timmar senare, vid tio på kvällen, får jag mess från syrran:
"Lägesrapport...?"


Åh. Ångest. Beslöt mig för att tio minuter senare svara:
"Jorå, redan helt insane! Du får läsa detaljer på bloggen. ;)"


"Retsticka!" fick jag som svar.


Planerandet av resan hade pågått i någon månad.
Google Earth hade varit till stor hjälp... ...ungefär som när höger hand tar över efter den ovana vänstern.


Hur reste man innan Google Earth uppfunnits? Vad är det jag pratar om? Det är ett gratisprogram där man ser och kan rotera vårt kära jordklot. Det nöjet håller i kanske tio minuter tills man levelar mentalt till Level 2 och kan börja zooma in i den med scrollknappen. Då laddar programmet ner kartor från nätet för att jordklotet ska bli mer detaljerat. Ju närmare man zoomar, desto mer detaljer ser man. Till den grad att jag på min bakgård såg någon sola liggandes på sin handduk. Nu är inte bilderna live så det var ingen idé att springa till fönstret och glutta med handen innanför trosorna.


Dessa kartor kompletteras med landsgränser, stadsnamn, vägnummer, gatunamn, tågstationer, tunnelbanestationer, hotell, restauranger, pengauttagsautomater, ja allt man kan tänkas behöva i den staden man utforskar som turist. Vilken stad som helst i världen. Det är bara att snurra på jordklotet och zooma in så får man veta det man vill veta. I detta fall handlade det om vart Watergate låg någonstans i Berlin.


"Ah! Schlesischen Tor, där. Vid vattnet. Såg man Pizzeria Romantica så hade man gått för långt när man kommer från Warschauerstrasse-hållet.


Från flygplatsen Schöningen tar jag S9, pendeltåg, i 30 minuter till nämnda Warchauerstrasse och därifrån Tram, göteborgslimousinen "spårvagn", 2 stopp till Grünberger Strasse. Där har jag mitt vandrarhem med bäddplats för 75kr natten. På söndagen skulle jag ta S-bahn från Warchauerstrasse till Alexandersplatz, därifrån tar jag buss X9 till Tegels flygplats. Alltså inte samma då jag tar Air Berlin till Finland. Dom verkar inte använda Schönenfields flygplats som jag anlände till med GermanWings. Buss, X9 som sagt, till ändstationen där, och sen är det bara att kolla vilken gate jag ska till. Enkelt!
Jag kunde hela den där rutten om jag så gick hela vägen på händerna, baklänges, med väskan balanserandes högst upp på fötterna. Allt detta blundandes såklart.


Awesome!


...om man inte som jag, på Skavsta, upptäcker tjugo minuter innan sista incheckning, att flyget till Berlin, avgår från Arlanda. 15 mil därifrån. Skavsta? Arlanda? Skavsta? Arlanda?


.....D´OOOOOOOOH!!!


Japp. Jag hade missat en liiiiten liten liten obetydlig detalj i min minitiuösa planering. Hade vinglat in på fel flygplats av någon jävla anledning.


"Hahahah! Hur var din min? Vad tänkte du då?" frågade cosnus nästan skadeglatt i telefonen när hon hörde det senare samma kväll.
"Tänkte inte på nånting. Helt apatisk i ansiktet och kroppen. Ingen reaktion."
"Hahaha!! Fan vad jag hade velat se det!" bräker hon på sin göteborgs-värmländska.


Bara att vända hem igen med en o-ombokningsbar biljett. Ringde såklart inte syrran eller något, hon får veta det här samtidigt som du som läser det här just nu. Hehehe.


Skitsamma. Jag skulle till Berlin, punkt slut. Får väl kråla om jag var tvungen tänkte jag. Men som tur var så slapp jag det tack vare att dom hade en avgång dagen efter. 1700kr gick den biljetten på, dubbelt så mycket som den första.


...Scheisse.


That´s it. ...typ inte. Men jag måste spara lite chockerande barnförbjudet till boken också. Dvs, sorry EricaLindaJohannaMichaelaMagdaLisaMariaHeidiLaszloSoony och många andra som längtat, inget från efter Moonbootica (festade tills 10:00 (!!!) då musiken från Fortsch tystnade och 11:15 lämnade jag lokalen med personalen) och inget från finlandsbåten på väg hem med min Gudfar. Handsome son of a bitch... Han är rätt lik mig till tankesättet också om man säger så... Det var som en tjugo år äldre version av en själv. Allt fanns där, vi är definitivt släkt.


Semestern 2007 var när jag tänker tillbaks på den, väldigt Barnförbjuden, Muhaha!


//ColinZeal


Update:
Hittade en bild på guddottern Meja som jag tog en bild på när jag klev ur bilen på Skavsta:

Meja.WTF

Minen säger ju inget annat än:
"Uuuuuh dude, Skavsta? WTF? You fucking sure? ....aaaight whateva."


Kommentarer
Postat av: Kent

Knarkare!

2007-08-19 @ 09:48:44
Postat av: Jonte

Så du är fortfarande straight då ? ;)

2007-08-19 @ 13:25:18
Postat av: Syrran

VA!? *skrattar*
Du var inte ens i Berlin när jag messade dig?? Tur att jag inte ringde dig, då slapp du fejka
tysktalande människor i bakgrunden.. Vi som funderade hela kvällen över hur det gick för dig; "Nu lyfter hans plan", "nu landar han", "nu beställer han en Bratwurst och en öl", "nu blir han rånad" osv.
Men i själva verket var du hemma hela tiden...hehe...
Du - "Till", tillbaks!

2007-08-19 @ 15:28:36
Postat av: Linda

hahaahahahahahahahahahHAHAHahahahah DET DÄR skulle inte ens Jag göra. För öfvrigt så bodde jag på Grünbergerstrasse 61 när jag bodde i Berlin, DET DU! säg till nästa gång du åker så ska jag tipsa dej om massa sjyssta ställen! :*

2007-08-21 @ 16:47:39
Postat av: Jon

Jag har sett dem två gånger på Watergate innan, och nu den 7 september är det fanemig dags igen! =)
http://youtube.com/watch?v=suKBj0Erbm4 som du laddade upp cementerade det beslutet hårdare än Mikael Persbrant kan slå sig i pungen utan att gråta.
Tack för klippen och bloggposten, behövde verkligen en flash from the past.

2007-08-24 @ 15:39:28
Postat av: ColinZeal

"Kent" & Jonte:
Japp!
;)
;)
Jon:
Kul att man inspirerar! :) Vi ses väl där antar jag.. :P (Jag är den som filmar mycket med kameran som verkar ha en blåtira ;) =Canon Ixus 70)

2007-08-24 @ 16:09:02
URL: http://www.colinzeal.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0