ColinZeal.se

Var på Depeche Mode igår på Stadion. Förbandet, och en av mina favoritgrupper, Muse spelade sina gamla hitar och några låtar från nya skivan. Den som jag tydligen missat helt?!? Eller, det kanske var det att jag inte brydde mig då den förra skivan "Absolution" inte var sådär jättebra förutom två, tre, fyra ok, fem låtar då.  

Men iaf, dom spelade och det var nåt som inte stämde. Plötsligt kom jag på det.

FRANK LAMPARD!!!   

Ni vet den där mittfältaren som bara är bra i sitt klubblag, men inte i sitt landslag? Övergrym i Chelsea men misslyckades totalt i Englandsdressen under VM. 

 

Dom skulle kunna vara bröder. Han i mitten är Lampard.
Cosnus, ”mittfältare”. Get it? Hehe.

Efter det konstaterandet så körde dom igång "Supermassive Black Hole". Antog att det var från nya skivan då jag inte kände igen den öht. Fastnade direkt. Satan vilket gung! Bellamy gillar sin falsettröst men framförallt, jävlar vilken underbar refräng. Nåt för Beatles och Nirvanas fans. 

"Plug in Baby" körde dom också. Helt suverän att höra den live.

Depeche då?  

Konserten var otroligt kort för att kosta 555 stålars. 1:40 fick jag det till men jag kan sträcka mig till 1:45 i bästa fall (Aftonbladet påstår 1:50). Depeche dog för mig 1993 när dom släppte den sista bra låten dom gjort. "Walking in my Shoes" då. Sen dess har dom skickligt undvikit att göra en bra låt. Med "bra låt" syftar jag på en som kommer upp i klass med megaklassiker som "Behind the Wheel", "Never Let Me Down", "Stripped". "Enjoy The Silence", "Policy of Truth" och "A Question Of Time" t ex.

Därför var konserten den första jag bevittnade med just det här bandet.
”Vafan såg du inte dom under ”Violator" för? kanske du som läsare frågar dig?  

Låt mig förklara. För mig existerade ingenting annat förutom U2 i början på nittiotalet. D´OH! Visserligen är "Achtung Baby" fortfarande världens bästa skiva med flera klockrena låtar som "The Fly", "Zoo Station", "Mysterious Ways" och "Until the End of the World" t ex men lite annat hade nog inte skadat. Pga fanatismen missade jag just "The Pixies", ”Nirvana” och "Depeche Mode" under tiden då dom fortfarande fanns och/eller var jävligt bra.

Kan väl tillägga att fanatismen började avta en tid efter ”Zooropa” och dog och begravdes helt när dom trötta irländarna släppte ”Pop”. Helvete vilken meningslös skiva. Till Haag med hela packet! Jag vill fortfarande ha tillbaka mina två veckor som jag offrade på den skivan. Har trots det hoppats väcka liket till liv vid släppet av varje ny  U2-skiva sen dess men återupplivningsförsöken har varit lika effektiva som dom skulle vara på Kurt Cobain idag. Ironiskt nog saknar Cobains kropp ett huvud, precis som snubbarna i U2, fast i en mer metaforiskt mening då.
MEN! För att komma tillbaka till saken. (Har jag en tendens att spåra ur ibland?)

Depeche. Första konserten då. Wow. Eller nåt. Som tur var för mig så körde dom inte så många nya (=1993<) låtar utan mest gamla dängor. 

När dom körde "Personal Jesus" så var det den tredje låten i en rad gamla klassiker (”Behind the Wheel”, ”World in my Eyes”, ”Personal Jesus” och slutligen ”Enjoy the Silence”), innan dom gick av scenen, där publiken genom musiken hetsades till att bli helt galen och fanatisk. Masspsykos är väl ett bra ord för att beskriva stämningen. När publiken sjöng "Reach out and touch faith" i slutet på låten så sträckte dom upp sina armar mot sommarnatten samtidigt och fick allt att se ut som en surrealistisk variant av ett vetefält. Ett vetefält av människoarmar som omringade sångaren Dave Gahan när han stod på plattformen som gick ut i publikhavet.

För varje gång så sträcktes armarna upp mer synkroniserat och publiken lät lite mer än förra gången. Det var då jag fick en tår i ögat. Det är förmodligen, om nåt.