ColinZeal.se

Jag sitter på Starbucks och väntar på dig, lyder SMS:et från min man i Bangkok, Wormold.

Han är en gammal granne som senaste åren tjatat på mig att flyga ner till Bangkok så han kan visa mig stället. Åldersmässigt är han 45år gammal men ser minst tio år yngre ut än vad han är. Engelskalärare/språkvetare/översättare som alltid hittar ett sätt att börja klaga på något grammatiskt fel som folk slänger ur sig.

 

Jag läser hans SMS när kliver jag av Boeing 747:an och känner hur jag går in i en tjock vägg av varm fukt.

 

Bangkok International Airport.

 

Jahha? Och vart ligger Starbucks då tänker jag när jag ockulärbesiktar den gigantiska flygplatsen.

 

Vid passkontrollen frågar vakten om vart jag ska bo. Svarar att jag inte vet ännu. You have to know, it´s for security purposes, säger han. That hasn´t been decided yet, försöker jag med. You decide now, svarar han och pekar på immigrationslappen med pekfingret.

Eeeeh.

Pressure pressure pressure! Helt blankställd försöker jag komma på vad det planerande hotellet hette. Något med A, N, men vadå? Stavelser skapas i huvudet som byter plats med varandra och tanken om att inte komma in i landet. Vad händer då? Måste jag köpa en direktbiljett hem? Hur länge måste jag vänta tills det finns en ledig plats? Till slut kommer jag på namnet på stället, Nanathai Hotel.

Write it down säger thainazin och pekar på immigrationslappen som också efterfrågar adressen.

I don´t know the adress?

Han pekar bara på lappen.

Skriver dit hotellets namn och kommer loss.

 

När vi letar efter taxi så går vi mot en ensam jävel trots att en tjej uppenbart redan har förstatjing på den. Chaffisen viftar bort henne och vi kliver in istället. Wormold och jag sitter på baksätet men han tar inte på sig säkerhetsbältet så jag skiter också i det. Tar säden när man kommer som Mr T skulle sagt. Vänder mig istället mot Wormold i ett viktigare ärende:
Skulle hon inte ha taxin före oss? frågar jag och slänger tummen över axeln.
Förmodligen skulle chaffisen inte åt hennes håll eller dylikt, får jag som svar. Det kan vara så. Normalt sett har jag en personlig taxichaffis som kör runt mig men han verkar ha gått under jorden. Får inte tag på han över huvud taget. Inget på mobilen eller något så. Nu blev det bara vem som helst förklarar Wormold.

Har du kollat hans facebook? frågar jag skämtsamt.

 

Noterar efter en kvart att taxametern knappt rört på sig. Aaa, säger Wormold, det är skitbilligt med taxi. Det är billigare att bo i en taxi än att ta in på hotell. En gång satt jag i en taxi och lät taxametern gå säger han och viftar slösaktigt med handen. Lämnade taxin bara för att hämta mer bira från affärn bredvid. Träffade på en Katoey på gatan som sen hängde med in i taxin. Vi satt i baksätet och snackade skit och drack bira i ett par timmar, säger han och skrattar apatiskt åt sitt nya liv i Bangkok.

 

Taxin rusar fram på motorvägen och sicksackar mellan filerna. Jag börjar undra om man ändå inte ska ta på sig säkerhetsbälte och börjar dra den över mig ner till andra sidan. Finns dock inget att fästa den i så jag börjar gräva efter den mellan sätet och ryggstödet. Chaffisen vänder sig om och noterar detta. No-no säger han och hytter med fingret.

Wormold fnissar till och börjar berätta, en gång har det hänt att en taxichaffis bett mig sätta på säkerhetsbälte. Det var när en polis stoppade oss, säger han och rycker på axlarna.

Rycker på axlarna är ett väldigt bra sätt att tackla mentaliteten i Bangkok. Motorvägsavfarten var fullproppad med bilar och det måste ha tagit tio minuter att komma fram. Anledningen enligt Wormold var att man kommer fram till en av huvudgatorna i Bangkok. Det finns inga trafikljus där så istället slussas hela avfarten in i trafiken, bil för bil, då och då. Du vet, dom tycker förmodligen inte det är bra med trafikljus just där förklarar han och rycker på axlarna åt det. Just det lite Bangkokapatiska axelryckingen är signifikativt för Wormold när han berättar om allt som är “normalt” i Bangkok, men fullständigt bakvänt jämfört med Sverige.

 

Taxin väjer sig för mopedister och ska in på gränder där bilen precis får plats. Bland stånd, gatuförsäljare och rena husfasader. Själv får jag sjukt många intryck och sitter mest och gapar åt allt. “Min gata” där jag bor är en smal tvåfilig väg. Bilar står parkerade lite här och där och trafiken måste väja sig för dom parkerade bilarna genom att korsa mittlinjen till den andra filen. Detta gör att våran taxi får bromsa in för att låta mottrafikanten komma fram, och först och främst, för att inte krocka. Helt sjukt. Detta blandat med en massa mopedister, många utan hjälmar som skjutsar någon på pakethållaren. Och dom som blir skjutsade sitter väldigt ofta med bena på samma sida av mopeden. Även på motorvägarna.

 

Så, vad ska du göra nu? frågar Wormold. Jag kände mig inte ett dugg trött trots att jag varit uppe i 23 timmar.
Ämen, vi drar till Roo´s för en bira då? föreslår han.

 

Roo är en snubbe som äger en liten restaurang tvärs över gatan från mitt hotell och kan fixa “allt”. Restaurang? Mer som ett hål in i väggen med sex bord om man frågar mig. Men jäklar så god Panaeng Curryn är där. Kostade otroliga 90 baht. För att räkna fram till svenska riksdaler, räkna fram ungefär en femtedel. Dvs, runt 20kr. (Btw, taxiresan på drygt en timma från flygplatsen ink biltullar? 280 baht, dvs ca 50-60kr)

 

På Roo´s sitter vi och snackar om allt möjligt mellan 08 och 12. Vi bestämmer oss för att träffas på Jungle Jim på gatan Soi Cowboy senare samma kväll. Efter det är det dags för mig att gå lägga mig efter 27 timmars vaket tillstånd.

 

Vaknar upp vid fem och märker att det ligger en lapp på mitt golv. Eftersom den ligger relativt nära dörren så drar jag slutsatsen att någon skjutit in den från korridoren genom glipan under dörren. Lite James Bond.

“Hi Nico, I´m Wormolds friend Fiona.” börjar den och fortsätter med att förklara att hon inte ville väcka mig. Hon skulle också till Soi Cowboy och dricka bira med oss så hon ville dela taxi. Sure thing. I taxin berättar hon att hon är en privatlärarinna från Manchester, England men boendes i Hong Kong sen 1993.

Wow wow avbryter jag henne, United or City?
Well United offf coooourse! svarar hon entusiastiskt.
Oh thank god svarar jag skrattandes och applåderandes. Sen fortsätter vi prata om allt möjligt, men framför allt Manchester United. I´m from south Manchester which is City but my dad is United so I had no choice?! förklarar hon vidare. 
Good girl.
Did you hear Nicky Butt played in Hong Kong this season? är hennes första fråga.
Och för dom som undrar, Solskjaer är hennes favvospelare i Uniteds historia.

 

Väl på Jungle Jims sitter jag, Wormold, Fiona och JR på uteserveringen och dricker bira när jag känner att det är dags att avlasta blåsan. Kommer in i den avlånga lokalen och direkt till vänster ser jag tre thaibrudar som dansar apatiskt vid sina strippstångar. Till höger har jag en avlång bar som leder vägen rakt in på toaletten. När jag kommer ut från toan så ser jag ett par som sitter i baren närmast toan, killen blir avrunkad.
Oh well, rycker jag på axlarna, inget man inte sett i Berlin right?

 

Du måste se Baccara, säger Wormold och pekar på ett ställe diagonalt över gatan.

Varför då? frågar jag.

Dom har glastak!

Inne på Baccara finns det en scen som är fullproppad med brudar som dansar inför publiken. Ovanför sig, har dom ett tak av glas. På andra våningen så har den första våningens glastak omvandlats till ett glasgolv istället. Där står det också brudar som dansar, i kortkorta kjolar. I teorin ska man alltså kunna se “upskirt” från den undre våningen men jag såg då fan inget... eftersom jag aldrig gluttade. Eller ens tittade. Eller varför gräver jag min egen grav för? När vi fyra kommer upp till andra våningen så är brudarna barbröstade. Och som alla vet så är guppande bröst bland det finaste som finns. Spelar ingen roll hur stora dom är, bara dom guppar. Eller bara syns. Och det från en assguy.

 

“I love women. I have all their albums.”
(citat Hank Moody, Californication)

 

Vi sitter på övervåningen och dricker bira och spanar in skådespelet när en thaibrud går förbi mig och frågar, Blir du kåt? på klockren svenska och bara försvinner.
Syns det att jag är från Åbo? frågar jag Wormold som bara skrattar.

(Åbo ligger på västkusten i Finland. Västkustens “finnar” “kan” svenska. Fast dom pratar muminsvenska och anser att det är den äkta svenskan. I. DO. NOT.)

Skylten som brudarna håller i säger:

DOLLHOUSE
MAYBE 20 GORGEOUS
PLUS A LOT OF UGLY GIRLS
AND A FEW FAT ONES

På nästa ställe sitter jag och Wormold och tittar på en scen där brudar dansar inför publiken och smörjer in varandra i olja. Sen övergår allt till en lesbisk orgie. Då blir jag tvungen att lämna min plats för att ta en närmre titt. Slickar dom verkligen varandra? Ingen verkar ju njuta av någonting. And sure thing, snyggaste bruden duttar sin tunga mot den andres sköte om inte hon duttar den bredvid slidan istället. Fuuusk!

 

På stället efter DET, är det brudar som skjuter sönder ballonger från sin slidor med hjälp av pilar.
Pussy Ninja Assasins. Där har ni Bangkok, jag bjuder på det namnet. Eftersom jag var så full vid det här laget så fattade jag inte att ta en närmre titt på HUR man skjuter pilar från sina fittor. ??? Och eftersom jag saknar en sådan, möjligtvis kan jag vara en då och då, så kan jag liksom inte trial and errora mig fram heller nu när jag VET att det går. Dammit.

 

På väg till ett Katoeyställe sitter vi och mellanlandar på en bar vid en livad korsning. Det är folk precis överallt. Wormold lämnar oss en stund för att gå ner till gatan för att köpa grillspett. Riktigt goda pinnar med kyckling och diverse köttbitar på. Längst ner, alltid en bit ananas. Allt serveras i en papperspåse i en kylplastpåse som man sen plockar pinnar ur.

Niko? uppkallar Wormold min uppmärksamhet och pekar på en brud i grönt, när jag kom fram till grillståndet så sa hon i grönt, Tell your friend I want him, och syftade på dig.

What? Really? hann jag fråga innan fyllejag drog ner in i folkmassan i mina mockasiner. När jag kommer fram så är hon 10-15 centimeter längre än jag. Och hon är en Katoey, dvs, en opererad pojke. Syntes väldigt väl på henne. Det är fan det sjukaste med det här stället, dom vrålsnygga brudarna är så gott som alltid Katois. Det märkte man när man satt Katoeystället. Publiken sitter på en läktare som liknar en amfiteater från Romerska riket och tittar ner på ett tjugotal Katois när dom dansar på scenen och försöker förföra en. Alla har också en nummerlapp vid binikinederdelen så man kan “beställa en”.

 

Serrrriööst Wormold, 130. Hon ser ut som en Cheryl Cole fast med en kuk råkar jag tydligen säga och det tänder han till på. Helt plötsligt sitter 130 bredvid mig och undrar om jag inte vill ha lite ku(T9) ikväll?

Eh, hur gick det här till? Jo, Wormold har såklart sagt 130 till värdinnan och hon har såklart påkallat dennes uppmärksamhet och nu sitter vi uppe på läktaren medans hon tar på en över hela kroppen. Jag är tack och lov inte tillräckligt full för att fatta att jag behöver urinera så jag drar till toan. När jag vänder in på stället så ser jag en massa brudar stå vid pissoarerna. För en tusendelssekund tänkte jag att det var en udda syn men sen kom jag in i det och gick in ett bås och låste om mig ordentligt. Efteråt när man skulle tvätta händerna bland alla andra så gällde det att parera alla blickar, ragg och framstötar man blev utsatt för. Dom är alla ute efter just DIG. Inget snack. Så jävla perfekt är jag inte... Fucking jävla grym men inte så jävla megaperfekt maddafakka.

 

Efter det här varvar jag, Fiona och Wormold ner på ett karaokeställe nära mitt hotell. Jag känner att det är dags att baila när jag hör min tredje thailåt på raken och drar till hotellet.

Galnare än så blir det väl inte i Bangkok va? 

Eller?

//ColinZeal